Den här bloggen är ett försök att strukturera min träning. Och mitt liv, och min hälsa.
Sedan en vecka tillbaka har jag bestämt mig för att börja löpträna. För att göra en lång historia* kort: jag behöver komma igång och träna på riktigt igen.
Jag har gjort en plan som innefattar två kom igång-pass och två styrketräningspass per vecka.
Kom igång-passet innebär 20 min löpning/gång. Jag springer ca 2 min, går ca 1. För att smyga igång löpningen och slippa dra på mig känningar i knän, benhinnor och hälsenor. Är så förbannat trött på alla krämpor som liksom smyger sig på mig.
Idag hittade jag två bra klipp på youtube. Ett som tränar höftmusklerna och ett som tränar smidighet, men framför allt pratar om vikten av att stretcha och hålla höftmuskulaturen smidig. Ska lägga in länkar.
*Den långa historien:
Jag var oerhört vältränad som ung. Jag tränade och tävlade i orientering, skidor och skidorientering. Jag körde gympapass, spelade innebandy en del och sprang olika lopp.
När jag flyttade hemifrån tappade jag bort träningen. Jag träffade min man, vi köpte torp och radhus och fick barn. Tre barn inom loppet av knappt två år.
Jag borde tränat mer.
Jag har tränat, men väldigt sporadiskt. Fått grym träningsvärk första gångerna och sedan gett upp, mer eller mindre ... sprungit i omgångar, men fått sluta pga ont på olika ställen. (Och inte minst, latmasken drabbade mig.)
Nu, vid 46 års ålder börjar krämpor och stelhet komma allt oftare, och det stör mig! Jag är van att vara stark, snabb och smidig.
Hur som helst. För någon vecka sedan insåg jag att jag måste ha ett mål i mitt liv. Jag började med träningen.
Så, målet är att senast 1 september ska jag klara av att springa en mil. Under förutsättning att kroppen håller. Hur snabbt spelar ingen roll. Jag ska orka springa en hel mil.
Jag googlade och hittade bra tips på kom igång-träning.
Det känns som att 20 min jogg/promenad är för lite och för mesigt - jag är knappt ens trött efteråt. Allt under 5 km är egentligen för kort. 4 km kan gå an när jag är otränad, men det är i mesigaste laget. Men, jag tror att det är viktigt att inte ha för bråttom. Kroppen behöver vänja sig vid att springa, och jag behöver vänja mig vid att inte vara otålig och ha så bråttom med allt.
Det kan bli bra. Bara jag tänker på att äta ordentligt (lättare sagt än gjort) och sova tillräckligt (inga större problem). Och sluta stressa så förbannat.
Sedan en vecka tillbaka har jag bestämt mig för att börja löpträna. För att göra en lång historia* kort: jag behöver komma igång och träna på riktigt igen.
Jag har gjort en plan som innefattar två kom igång-pass och två styrketräningspass per vecka.
Kom igång-passet innebär 20 min löpning/gång. Jag springer ca 2 min, går ca 1. För att smyga igång löpningen och slippa dra på mig känningar i knän, benhinnor och hälsenor. Är så förbannat trött på alla krämpor som liksom smyger sig på mig.
Idag hittade jag två bra klipp på youtube. Ett som tränar höftmusklerna och ett som tränar smidighet, men framför allt pratar om vikten av att stretcha och hålla höftmuskulaturen smidig. Ska lägga in länkar.
*Den långa historien:
Jag var oerhört vältränad som ung. Jag tränade och tävlade i orientering, skidor och skidorientering. Jag körde gympapass, spelade innebandy en del och sprang olika lopp.
När jag flyttade hemifrån tappade jag bort träningen. Jag träffade min man, vi köpte torp och radhus och fick barn. Tre barn inom loppet av knappt två år.
Jag borde tränat mer.
Jag har tränat, men väldigt sporadiskt. Fått grym träningsvärk första gångerna och sedan gett upp, mer eller mindre ... sprungit i omgångar, men fått sluta pga ont på olika ställen. (Och inte minst, latmasken drabbade mig.)
Nu, vid 46 års ålder börjar krämpor och stelhet komma allt oftare, och det stör mig! Jag är van att vara stark, snabb och smidig.
Hur som helst. För någon vecka sedan insåg jag att jag måste ha ett mål i mitt liv. Jag började med träningen.
Så, målet är att senast 1 september ska jag klara av att springa en mil. Under förutsättning att kroppen håller. Hur snabbt spelar ingen roll. Jag ska orka springa en hel mil.
Jag googlade och hittade bra tips på kom igång-träning.
Det känns som att 20 min jogg/promenad är för lite och för mesigt - jag är knappt ens trött efteråt. Allt under 5 km är egentligen för kort. 4 km kan gå an när jag är otränad, men det är i mesigaste laget. Men, jag tror att det är viktigt att inte ha för bråttom. Kroppen behöver vänja sig vid att springa, och jag behöver vänja mig vid att inte vara otålig och ha så bråttom med allt.
Det kan bli bra. Bara jag tänker på att äta ordentligt (lättare sagt än gjort) och sova tillräckligt (inga större problem). Och sluta stressa så förbannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar